Grodmän, turister och persikor!

Collioure. Vackert på håll, men hemskt att vistas i.

Ska man åka bil genom Europa gäller det att välja sina slag. Mil vägs mot tid i syfte att garantera maximal effekt på upplevelser och härligheter. Efter många långa mil är jag så äntligen framme och äntligen finns  allting där. Äntligen har jag tid att obehindrat och obekymrat botanisera bland handlare och stånd. Egentligen kom jag fram igår, men det känns inte så förän nu. Collioure, södra Roussillons pärla och startpunkten för min matresa, var en ren besvikelse. Denna lilla garnisionsstad (Centre national d'entraînement commando, CNEC, inom franska Armén har lustigt nog sina lokaler mitt bland turistrestaurangerna, i ett gammalt fort) och fiskeläge vid Pyrenéernas östra utlöpare har förvandlats till turistattraktion.

Morgonfys avklarad.

Marknaden är ett deprimerande hopkok av "lokala" delikatesser och prylar i plast. Vitlöksknippena för 15€ känns lika lokalt odlade som Liedels hemmagjorda korv. Barer och restauranger har namn som "Bora Bora" och "Cobacabana". Behöver jag fortsätta? Hur mycket jag än vill svalka mig i medelhavet kan jag inte låta bli att känna mig lurad. Det var ju inte för inte som Provence snabbspolades på nervägen. Nu vill jag laga mat! riktig mat! och handla bra råvaror.

Faktiskt det bästa inslaget på marknaden i Coilloure. Paella som snabbmat.

Omfall österut, in i hjärtat av Roussillon och Pyrenéerna, där måste det vara fantastiskt.

Första stopp är Domaine la Casenove la Colomina för vininköp och lite samtal med vinmakaren Etienne Montès. I stundens inlevelse glömmer jag att det är siesta och dundrar in på vingården aldeles för tidigt. När jag kliver ur bilen är allt öde och jag känner mig som en statist i en spansk spagettivästern. Efter tio minuter!! vaknar dock en av gårdens hundar och börjar skälla, precis då jag tänkt att man kanske skulle komma tillbaka senare, om inte annat för att få en seriös chans för lite vinprat. Men, just då kommer El Patron själv ut och raglar lite sömndrucken oss till mötes. Det är en tydligt nyvaken man som tar emot och som nog inte alls hade tänkt sig en husbil lastad med semesterpigga nordbor till siestan. Men, han är proffessionell och biter ihop. Vin hämtas, vi visas in i köket och ett par glas trollas fram. Bruten franska och nyvaket humör borgar för en mager vinkonversation, så jag beslutar att köpa ett par flaskor för omedelbar konsumtion och lovar att komma tillbaka på hemvägen för mer, och då vid ett bättre tillfälle. Etienne är dock vänlig nog att tipsa om lite riktigt vackra platser att åka till och vi tar honom på orden och ställer lydigt in vår GPS.

La Garrigue, Etienne Montès stolthet. 

Och, mycket riktigt, redan en mil in i landet kommer vi till Pyrenéernas fot där varje hektar bjuder på ny odlingsmark. Vi far förbi vinfält varvat med rader av persikoträd tyngda av mogen frukt. Varannan kilometer kommer skyltar om försäljning av lokala varor. Vi är kräsna och stannar först då vi känner att det är rätt, och så rätt det blev! Frukt och grönsaker i mängder! Bilderna talar för sig självt.

Det mest anmärkningsvärda är att dessa lokalt odlade delikatesser kostar hälften så mycket som industriproducerade tomater (utanför bild).

Rosévin på box!! för fest och omedelbar konsumtion.

Färska mandlar!

Självklart finns det även en kyl med ost och jag köper en hård, illaluktande getost av lokalt fabrikat. Till min glädje ser jag även att det finns både anklever och sardeller av olika slag och jag börjar fundera på hur mycket plats vi egentligen har i vår lilla kyl. Av misstag glömde jag falukorven i Lausanne och även om den lilla nog hade haft glädje av den nu så känns det ändå bra att ha lite mer utrymme till framtida inköp.

Amen!

Med bilen fylld av delikatesser går färden till Villefranche de Conflent som blir vår bas ett tag. Till min fasa har jag just upptäckt att vi glömt att titta för bi hos en slaktare. Undrar om de har en i byn? Bäst att kolla...

Tempererad regnskog i Villefranche de Conflent. Här kan man snacka mikroklimat.

Korvgryta a la Oskar

Med en sådan här utsikt blir man inspirerad och är man dessutom hungrig efter en lång dags körning så är en riktig korvgryta perfekt!

Gordes, Provence.

 Stek korven, givetvis ska den vara färsktillverkad! Krydda med Salvia om ni har någon färsk buske i närheten. Ta ut korven och låt den vila. Hacka solmogna tomater och låt de koka till en tomatsås i korvskyn. Häll i lite tomatpuré för smakens skull. När tomatsåsen är klar, lägg i korven och låt puttra till den är redigt inkokt. Koka färskpotatis och stek den sedan tillsammans med gul och vit lök i smör med lite timjan. När allt är klart, blanda potatis med korv och tomat och låt puttra till du jagat rätt på alla som ska äta och fått dem till bords. Ät!

Oskars korvgryta!

La Mortuacienne - Limonade i solen

Försommaren börjar gå mot högsommar och solen värmer plötsligt mer än vad man tror är möjligt. En stilla färd längs småvägar förvandlas till ett törstande äventyr på jakt efter en svalkande dryck och något att äta. Korvgryta är det inte tal om nu. Här ska halsas socker och is och möjligtvis ätas lite kolhydrater. Som tur är skiner solen starkt redan innan siestan så boulangeriet har inte stängt. "I" springer iväg och handlar och efter en stund rullar vi vidare. Jag ser inte vad som är i påsarna men hör på den lillas smackande ljud där bak att ostpajen var det i alla fall inget fel på. När vi trängt tillräckligt långt in i Provence-Alpes-Côte d'Azur stannar vi helt sonika vid vägen och dukar upp för lunch. Mistralen ger en förvånansvärt mild och svalkande bris och utsikten är fantastisk. Det doftar solvarm jord, timjan och Jasmin.

Mistralen får god fart i dalgångarna. 

Lunchbordet dukas snabbt med porslin och duk. Svenskt kaffe tillverkas (vissa i sällskapet har en dålig relation till utländskt kaffe) och så åker förstås de där påsarna från bageriet fram. Et voila, lunch!

Det grämer mig att jag inte var med in på bageriet, för nu vet jag inte vad bröden kallas.

Två sorters bröd trollas fram. Jaha, tänker jag. Ingen ostpaj till mig? Men då jag bryter brödet inser jag att jag förhastat mig. De långsmala och lite degiga ljusa bröden har en fyllning. I det ena är sardeller och mörka oliver inbakade. Underbar smak av fisk och lite oliv. Sältan är inte obehaglig utan snarare välbehövlig i värmen. Dock så ökar törsten avsevärt! Det är just i det ögonblicket som Limonaden åker fram. Fantastisk flaska tänker jag, men är det verkligen gott? Jodå! Det är det, väldigt gott. Kall, sprudlande och söt men sur på en gång och med en ljuvlig citronsmak ger limonaden precis den lindring som jag behöver. Tyvärr är vi tre och en halv som ska dela på en flaska så de få droppar som tillhandahålls känns guld värda! Nu upptäcker jag även det andra brödet. Till ytan likt det förra men innehåller getost! Rund och söt smak och nästan lite dessertaktigt passar det perfekt till kaffet.

En fantastisk måltid, vid en väg, någonstans i Frankrike.

Handlaren i Lalley

Något av det mest fantastiska med den franska landsbygden är tillgången på mat. Lokala handlare och bönder säljer ut bygdens specialiteter med en självklar stolthet och glädje. Det är en fröjd att botanisera bland kött, grönsaker och ostar. Finns det bara en liten butik i byn så kan man vara säker på att hitta bra råvaror, även om man får ducka lite för alla Nestlépaket och plastattiraljer. 

Butiken i Lalley.

I lilla byn Lalley finns det bara en matbutik. Närmaste större affär finns antagligen i Grenoble, 1,5 timmar motorväg bort så affärsmöjligheterna för traktens handlare är med största sannolikhet lysande.  En gladlynt och brunbränd man i sina bästa år säljer det mesta som byn behöver i en lokal som är så liten att den i en större stad skulle betraktas som närlivs. Han driver även en "turistbutik" i grannbyn som han medger ger en ansenlig mängd välbehövda Euro till vintersäsongen då standardkunden nog helst är en äldre dam med små behov. 

Grönsaksdisken är välfylld.

En snabb rekognosceringsrunda  i lokalen ger ett magert intryck. Det är standardvaror och storpack. Men så kommer jag till grönsaksdisken och hittar lokalt odlade tomater. Och vilka tomater sedan... Stora bifftomater som luktar härligt och mindre, solmogna och nästan mjuka tomater, som gjorda för en korvgryta. Potatis måste man förstås också ha och när jag hittar färska små knölar i en låda, odlade ett stenkast utanför byn, är saken klar! Det blir gryta till middag. Efter denna triumf blir jag genast orolig. Det finns ingen slaktare i byn och jag ser ingen köttkyl, men vänta..

Ost och Chark

 ...det finns ju ett kylskåp. Här börjar mina ögon tåras. Ost i alla former och stadier av förruttnelse ligger prydligt framlagda och längst upp finns en liten charkuterihörna med lokala korvar. De har inget namn, men är gjorda på gris och ser ut som smala salsicca. Jag köper sex stycken och har nu allt jag behöver för en härlig korvgryta. Hade jag nu bara haft en Muurikka så vore jag i himlen, men jag får snällt hålla till godo med en vanlig stekpanna. Recension kommer ikväll.

Med en så god tillgång på grönsaker, ost och kött från traktens odlare kan man ju tänka sig att det finns bra vin att tillgå, såhär ett par mil bort från Chateauneuf du Pape, men nehehedå! Lågoktaniga Bourdeauxviner och ett par boxar är tydligen vad de lokala tanterna vill ha. Eller är det helt enkelt så att man inte handlar vin i butik om man är härifrån och det som finns är till för törstiga turister? Jag hoppas i alla  fall på det då det annars vore lite som att leva bland lax men inte äta den!