Grodmän, turister och persikor!

Collioure. Vackert på håll, men hemskt att vistas i.

Ska man åka bil genom Europa gäller det att välja sina slag. Mil vägs mot tid i syfte att garantera maximal effekt på upplevelser och härligheter. Efter många långa mil är jag så äntligen framme och äntligen finns  allting där. Äntligen har jag tid att obehindrat och obekymrat botanisera bland handlare och stånd. Egentligen kom jag fram igår, men det känns inte så förän nu. Collioure, södra Roussillons pärla och startpunkten för min matresa, var en ren besvikelse. Denna lilla garnisionsstad (Centre national d'entraînement commando, CNEC, inom franska Armén har lustigt nog sina lokaler mitt bland turistrestaurangerna, i ett gammalt fort) och fiskeläge vid Pyrenéernas östra utlöpare har förvandlats till turistattraktion.

Morgonfys avklarad.

Marknaden är ett deprimerande hopkok av "lokala" delikatesser och prylar i plast. Vitlöksknippena för 15€ känns lika lokalt odlade som Liedels hemmagjorda korv. Barer och restauranger har namn som "Bora Bora" och "Cobacabana". Behöver jag fortsätta? Hur mycket jag än vill svalka mig i medelhavet kan jag inte låta bli att känna mig lurad. Det var ju inte för inte som Provence snabbspolades på nervägen. Nu vill jag laga mat! riktig mat! och handla bra råvaror.

Faktiskt det bästa inslaget på marknaden i Coilloure. Paella som snabbmat.

Omfall österut, in i hjärtat av Roussillon och Pyrenéerna, där måste det vara fantastiskt.

Första stopp är Domaine la Casenove la Colomina för vininköp och lite samtal med vinmakaren Etienne Montès. I stundens inlevelse glömmer jag att det är siesta och dundrar in på vingården aldeles för tidigt. När jag kliver ur bilen är allt öde och jag känner mig som en statist i en spansk spagettivästern. Efter tio minuter!! vaknar dock en av gårdens hundar och börjar skälla, precis då jag tänkt att man kanske skulle komma tillbaka senare, om inte annat för att få en seriös chans för lite vinprat. Men, just då kommer El Patron själv ut och raglar lite sömndrucken oss till mötes. Det är en tydligt nyvaken man som tar emot och som nog inte alls hade tänkt sig en husbil lastad med semesterpigga nordbor till siestan. Men, han är proffessionell och biter ihop. Vin hämtas, vi visas in i köket och ett par glas trollas fram. Bruten franska och nyvaket humör borgar för en mager vinkonversation, så jag beslutar att köpa ett par flaskor för omedelbar konsumtion och lovar att komma tillbaka på hemvägen för mer, och då vid ett bättre tillfälle. Etienne är dock vänlig nog att tipsa om lite riktigt vackra platser att åka till och vi tar honom på orden och ställer lydigt in vår GPS.

La Garrigue, Etienne Montès stolthet. 

Och, mycket riktigt, redan en mil in i landet kommer vi till Pyrenéernas fot där varje hektar bjuder på ny odlingsmark. Vi far förbi vinfält varvat med rader av persikoträd tyngda av mogen frukt. Varannan kilometer kommer skyltar om försäljning av lokala varor. Vi är kräsna och stannar först då vi känner att det är rätt, och så rätt det blev! Frukt och grönsaker i mängder! Bilderna talar för sig självt.

Det mest anmärkningsvärda är att dessa lokalt odlade delikatesser kostar hälften så mycket som industriproducerade tomater (utanför bild).

Rosévin på box!! för fest och omedelbar konsumtion.

Färska mandlar!

Självklart finns det även en kyl med ost och jag köper en hård, illaluktande getost av lokalt fabrikat. Till min glädje ser jag även att det finns både anklever och sardeller av olika slag och jag börjar fundera på hur mycket plats vi egentligen har i vår lilla kyl. Av misstag glömde jag falukorven i Lausanne och även om den lilla nog hade haft glädje av den nu så känns det ändå bra att ha lite mer utrymme till framtida inköp.

Amen!

Med bilen fylld av delikatesser går färden till Villefranche de Conflent som blir vår bas ett tag. Till min fasa har jag just upptäckt att vi glömt att titta för bi hos en slaktare. Undrar om de har en i byn? Bäst att kolla...

Tempererad regnskog i Villefranche de Conflent. Här kan man snacka mikroklimat.