Vedeldad pizza på fyra hjul

Ein capriciosa per favore!

Det lutherska arvet är beständigt. Som effektiv och praktiskt optimerad nordbo har man tiden på sin sida under semestern. Tid att laga mat, tid att upptäcka, tid att vila. Men, tid att vänja sig vid krångliga sedvänjor i södern har man icke! Söndag, måndag, halvdag, stängd dag. Ingenting stämmer och plötsligt (eller ganska ofta) står man där och känner sig ganska oplanerad, förvisso med mycket tid till förfogande, men utan någon mat att laga. Det är då man märker den tredje dimensionen av handlare, de som inte syns och de som man inte märker förrän man behöver dem. Jag talar om de ambulerande butikerna på fyra hjul. Självklart är det ingen slump att de dyker upp just som du behöver dem mest, men man blir ändå behagligt överraskad varje gång det händer och det händer hela tiden, för öppettider i butik är inte lika någonstans. Så kommer det sig att en tisdag! i Laurens är en utmärkt dag för PIZZA!

Mums!

Ingen by i trakten är stor nog att bära upp en pizzeria, så den lokala pizzabagaren har helt enkelt byggt sin vedeldade ugn i en skåpbil och tar ett par byar per dag. Så enkelt, så självklart och så gott. Jag misstänker dock att en svensk sotarmästare, med mössa och sigill på bälte,  hade haft ett och annat att säga till om angående konstruktion och funktion.

Djävulskyckling

Sommaren är den givna grilltiden. Har man dessutom tillgång till förstklassiga råvaror blir tillagningen en ren fröjd. En snabb sväng förbi den lokala charkuteristen och voila! så har man allt som behövs.

Ett lagom lätt, pepprigt vin från Languedoc passar perfekt till maten.

 Djävulskyckling är lika enkelt som gott att anrätta. Ta en kyckling, vilken som helst, ta ur den, bort med huvud och klor, dela den längs med ryggraden och stoppa den i en påse. Blanda saften från ett par citroner, lite olja, salt, peppar, socker, hackad stark chili och häll i påsen som marinad. Låt vila ett par timmar. Ordna grillen på låg värme, fläk ut kycklingen och kläm åt i ett järn och rosta den på lagom höjd i en kvart på varje sida. När bensaften är vit är maten klar. Serveras med grillade tomater och lite sallad. Gott, snabbt och enkelt!

Det är bra om man kan justera höjden på grillen ganska mycket när man grillar fågel.

Motvillig stöldturné i Faugerès kommun

Värmen lägger ett täcke på huden.

En slumrande morgon i byn Fos känner jag att det nu är dags för lite utdelning till min tappra besättning som fogat sig under denna kombinerade semester och arbetsresa. De kommande dagarna ska vi färdas genom landet, till ett inte helt oansenligt antal bönder och handlare där familjen snällt skall få hovra runt på sömniga gårdsplaner medan jag har ett möte eller två i en svalkande källare. Jag funderar kort på vad vi ska göra idag och inser snart att det ger sig självt, vi är ju mitt i Faugerès och vart vi än styr skutan så kommer vi att finna något för alla. Så långt ögat når ser jag vinbeklädda kullar med små vykortsvackra byar på topparna. Bagare och charkuterister trängs med vinproducenter och grönsakshandlare, det kan inte bli fel, vi tar en tur på landet. Då vi ändå har alla förutsättningar för en bra dag satsar jag allt på ett kort och väljer en rutt som går mellan Laurens, Cabrerolles och Caussiniojouls. Enligt uppgift är det en väldigt vacker rutt och som av en händelse tangerar den en av frankrikes mest spännande vinproducenter, hoppsan!

Vin, vin och åter vin.

Didier Barral gör biodynamiskt (ej certifierad) och snudd på osvavlat vin som ingen annan sägs det och han har en trånande beundrarskara som sträcker sig ända upp i Skandinavien. Självklart är även jag nyfiken på denna artist som genom sitt kompromisslösa skapande får traktens vinförsäljare att se rött bara man nämner hans namn. Så, varför inte göra ett försök och ta ett stopp i byn Lenthèric där han har sin lilla gård, Domaine Leon Barral, och köpa ett par flaskor till kvällens middag.

Nu hör det till saken att det är Söndag (vilket i Frankrike är en något oklar företeelse, då det kan vara allt från vidöppet till tvärstängt i butiker, särskilt på sommaren då vissa har siesta mellan 12 och 3 och andra mellan 3 till 5) och att vi oanmälda ska svänga förbi en dokumenterat ljusskygg vinartist som i alla väder drar sig för att sälja sina produkter till turister. Men, jag känner att turen är på vår sida, det ÄR ju semester och ett oanmält besök i all enkelhet kan ju inte skada. Fyllda av förväntan hoppar vi gladeligen in i husbilen! och oohar och woowar oss igenom landskapet med kamerorna i färdigställning. Det är vackert, rent av sagolikt. Husbilen tar sig dessutom utan svårighet fram på vad som egentligen borde klassas som cykelvägar (jag är inte helt överens med researchavdelningen på GARMIN om vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att en väg ska klassas som en bilväg). Cykel är förresten ett utmärkt sätt att resa genom Languedoc, men med husbil är det lite som att segla på land vilket ger en fantastisk frihet, särskilt om man har en matros på 1,6 år i besättningen.

Förhållandevis stor väg mätt med sydfranska mått.

Efter ett kort stopp i byn Laurens, där vi snart upptäcker att allt är stängt och att vi således måste återkomma i eftermiddag för att plocka upp den Tarte au citron vi förbeställt från det lokala boulangeriet (som fortsatt var stängt resten av dagen, varpå vissa i sällskapet bjöd in sig hos ett brittiskt par och fick dem att skänka bort en äpplekaka, men det är en annan historia), tar vi oss sakta fram till byn Lenthèric. Vilken vacker liten by, här ska vi nog kunna få en fantastisk stund och hitta något som passar alla. Det är egentligen inte så mycket en by som ett par gårdar. Jag anar att man som turist genast gör sig till känna bara genom att stanna husbilen och undrar lite oroligt om Didier Barral redan är på väg att bomma igen alla fönster och låsa dörren inifrån. Här gäller det att gå försiktigt till väga, jag vet ju att vi gör det här på fel sätt.

Vi äntrar Lenthèric, lite i smyg.

Kaoset startar egentligen redan då vi parkerar bilen. Plötsligt tycks min lilla besättning växa i antal och om det möjligtvis hade funnits något litet av disciplin innan vi for så är den nu helt borta. Semesterglada svenskar på grönbete tycks välla ut ur husbilen i alla riktningar. Själv börjar jag småspringa mot vad jag tror är Didier Barrals hus i förhoppning att förekomma mina kära och kanske, lite spontant sådär, råka på vinmakaren själv innan han drar till skogs. Det ser mörkt ut, såväl bokstavligt som bildligt talat. Alla fönsterluckor i huset är mycket riktigt stängda och inte en själ syns till. Jag vill inte gärna ringa på och störa mitt i söndagseftermiddagen, hur skulle jag själv reagerat i ett sådant läge?, utan bestämmer mig för att ta en tur runt byn i förhoppning att träffa någon att fråga om det finns en chans att köpa lite vin. Det är min svåger som ser dem. De sitter på en balkong hos Didiers granne och följer med stigande intresse hur en ur min lilla besättning klipper rosmarin från Didiers rabatt. Om jag redan tidigare känt att jag tappat initiativet inser jag nu att det nog snarast handlar om att göra en diskret sorti för att inte omöjliggöra senare och mer noggrant inbokade möten med denna vinartist från södra Frankrike.

Han borde lägga till: turister äga ej tillträde! (med all rätt).

Raskt går vi ner till husbilen, vissa mer motvilligt än andra kan jag tillägga. På vägen ser vi att det hos en av byns andra vinodlare finns ett aprikosträd fyllt av frukt. Nu hör jag hur det börjas diskuteras om man kan gå in och ta lite: " de är ju inte hemma, kanske på semester, annars hade de ju aldrig låtit frukten hänga kvar". Sant, men irrelevant.

Dignande aprikosträd.

Nere vid husbilen står ett mandelträd och det är nästan med lättnad som jag ser hur mina rosmarintjuvar stannar till och i raskt takt vittjar trädet på nötter. Det är min stilla förhoppning att detta skall hålla dem sysselsatta till jag hittar resten av resesällskapet, som jag inte sett på oroväckande länge.

Sötmandel.

 Efter en stunds letande hittar jag dem, nere i Diders maskinhall, som nu förvandlats till lekplats.

Mina mandelinsamlande vänner ansluter och börjar till min fasa att gräva upp en fänkål vid infarten till maskinhallen och jag har fått nog. Nu far vi!

Fänkål.

Till slut, när alla är inne i bilen och vi kör genom byn, som inte längre är öde (balkongsällskapet har tagit sig ut och stryker bligande omkring Didiers hus) drar jag en suck av lättnad. Husbilen är registrerad på min svåger, så det räcker nog att jag anlägger en annan frisyr nästa gång jag kommer hit.

Färden går vidare genom vinfält och små byar. Till slut stannar vi mitt i spenaten för att ta lite bilder. Här kan jag andas ut, vad finns det att stjäla här? Jo, en hel del verkar det som då vi parkerat vid en uppenbarligen planterad blomsteräng (som raskt blir brandskattad). Här ger jag upp och låter besättningen få utlopp för sina dolda talanger.

Vackra blommor i rad.

Förvisso blev det en väldigt fin bukett som även jag kunde njuta av vid allehanda eftermiddagsfika genom Europa.

Vacker bukett!

Släkten är värst? Javisst! Men roligt var det, sa besättningen och det var ju det som var syftet med dagen. Själv fick jag nöja mig med att krydda middagens rostade potatis med Didier Barrals rosmarin. Men vilken rosmarin, snacka om terroir!

Didier Barrals rosmarin.

Mästertjuven.

Bagaren som sålde kött

Sommar, sommar, sommar!

Efter en svindlande tur genom franska Pyrenéerna inser jag att just förlorat initiativet. Slutmålet, Mont Louis, ligger bortanför min horisont (bokstavligen) och därmed kommer jag inte åt att handla kött hos den där slaktaren jag ville besöka. Och jag som hade köpt så fina grönsaker. Något stukad retirerar jag till Villfranche-de-Conflent, en liten by skapad ur resterna av en gammal tempelriddarborg, utan förhoppning på en bra middag. Ett plötsligt ösregn lägger ytterligare sordin på stämningen och jag riktigt känner hur moralen sköljs ur kropparna på mina medresenärer. I ett förtvivlat försök att rädda kvällen plockar jag fram cykeln och tar mig längs en slingrande väg ner till centrum av byn och letar efter en affär som i alla fall har något som kan liknas vid protein. Ganska snart inser jag dock att det nog inte finns någon handlare men precis när jag vänder hemåt ser jag att det lokala boulangeriet har öppet. Nåja, kanske kan jag i alla fall trösta mig med en bakelse innan jag anrättar den uppenbart vegetariska middagen. Det ser faktiskt trevligt ut inne i bageriet och jag blir positivt överraskad i mångfalden av bröd och bakverk. Detta är ett riktigt bageri, jag har ju ändå var it inne i ett par stycken på vägen ner genom europa. Jag ser mig omkring och upptäcker snart att det även finns kylar för både ost och vin, intressant!

Nu var det ju lite mer regn första gången jag såg den här skylten, så mycket att kameran inte åkte fram. Bilden är från ett senare tillfälle. Ett av många besök.

När jag står med näsan tryckt mot ostkylen kommer bagaren, en kvinna i sina bästa år, och frågar vad jag vill ha varpå jag frankt förklarar min situation och att jag därför får jag nöja mig med en bakelse till kvällen. Kvinnan skiner upp och pekar stolt på en annan kyl, bakom kassan, och börjar gestikulera vilt om de olika typer at KÖTT! som finns däri. 

Köttkylen, i all enkelhet.

Jag kan knappt tro att det är sant och rusar fram. Minsann, där ligger en rad olika charkuterivaror. Jag ser ingen biff eller kotlett utan bara korv och skinka och förstår att det är tilltugg snarare än råa köttbitar som tillhandahålls. Men, i mitt tillstånd gör det ingenting. Jag är ju faktiskt på jakt efter något som ska koka in i tomat, så skinka duger utmärkt. Jag förutsätter att det är lokala produkter som finns i kylen och blir därför lite förvånad när det som plockas fram efter att jag förklarat vad jag vill ha är en Serranoskinka. Då kommer jag ihåg jag att jag ju faktiskt är i franska Katalonien och inte nödvändigtvis i Frankrike rent praktiskt. Spännande. Jag provar skinkan och den är salt, fet och god och bestämmer mig för att ta ett halvt kilo. Nu brister det i både kommunikation och tålamod mellan mig och min nyfunna vän. Viktmått är inget man kan handla skinka i här tydligen, det går bara att beställa antal skivor. Visst, logiskt, men det tog ett tag att komma överens om hur tunna skivorna fick lov att vara (för henne). När röken lagt sig återfinner sig dock gemytet och jag fortsätter min exkursion bland bageriets varor.

Bakverk!

Tårtor, paj och kakor!

Mera paj och kakor!

Bakelser!

Brödet är såklart knappt dagsfärskt längre och jag bestämmer mig för att återkomma för färskt bröd när bageriet öppnar imorgon. Men, kakor kan man ju alltid prova. Makaronerna ser goda ut och jag tar ett par stycken. Det finns olika sorters paj och kaka och även ett par tårtor i en glasmonter. Mums! När köttet väl är inpackat och jag frågar om öppettider får jag till min glädje en inbjudan jag inte kan tacka nej till. De öppnar klockan sju, men om jag vill kan jag få komma ner redan vid sextiden och se när de sista baguetterna åker in i den fantastiska ugnen! Det vill jag så klart inte missa och jag längtar redan till värmen och doften av nybakt bröd. Fantastiskt.

Ugnen! Jag gillar att den fortfarande används.

Macaroner! One for the road...

Middagen blev givetvis en succé, särskilt med tanke på att alla ställt in sig på enbart grönsaker till alldeles för gott vin. 

Dagens middagsskörd. Lägg märke till skinkan och den färska getosten!