Motvillig stöldturné i Faugerès kommun

Värmen lägger ett täcke på huden.

En slumrande morgon i byn Fos känner jag att det nu är dags för lite utdelning till min tappra besättning som fogat sig under denna kombinerade semester och arbetsresa. De kommande dagarna ska vi färdas genom landet, till ett inte helt oansenligt antal bönder och handlare där familjen snällt skall få hovra runt på sömniga gårdsplaner medan jag har ett möte eller två i en svalkande källare. Jag funderar kort på vad vi ska göra idag och inser snart att det ger sig självt, vi är ju mitt i Faugerès och vart vi än styr skutan så kommer vi att finna något för alla. Så långt ögat når ser jag vinbeklädda kullar med små vykortsvackra byar på topparna. Bagare och charkuterister trängs med vinproducenter och grönsakshandlare, det kan inte bli fel, vi tar en tur på landet. Då vi ändå har alla förutsättningar för en bra dag satsar jag allt på ett kort och väljer en rutt som går mellan Laurens, Cabrerolles och Caussiniojouls. Enligt uppgift är det en väldigt vacker rutt och som av en händelse tangerar den en av frankrikes mest spännande vinproducenter, hoppsan!

Vin, vin och åter vin.

Didier Barral gör biodynamiskt (ej certifierad) och snudd på osvavlat vin som ingen annan sägs det och han har en trånande beundrarskara som sträcker sig ända upp i Skandinavien. Självklart är även jag nyfiken på denna artist som genom sitt kompromisslösa skapande får traktens vinförsäljare att se rött bara man nämner hans namn. Så, varför inte göra ett försök och ta ett stopp i byn Lenthèric där han har sin lilla gård, Domaine Leon Barral, och köpa ett par flaskor till kvällens middag.

Nu hör det till saken att det är Söndag (vilket i Frankrike är en något oklar företeelse, då det kan vara allt från vidöppet till tvärstängt i butiker, särskilt på sommaren då vissa har siesta mellan 12 och 3 och andra mellan 3 till 5) och att vi oanmälda ska svänga förbi en dokumenterat ljusskygg vinartist som i alla väder drar sig för att sälja sina produkter till turister. Men, jag känner att turen är på vår sida, det ÄR ju semester och ett oanmält besök i all enkelhet kan ju inte skada. Fyllda av förväntan hoppar vi gladeligen in i husbilen! och oohar och woowar oss igenom landskapet med kamerorna i färdigställning. Det är vackert, rent av sagolikt. Husbilen tar sig dessutom utan svårighet fram på vad som egentligen borde klassas som cykelvägar (jag är inte helt överens med researchavdelningen på GARMIN om vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att en väg ska klassas som en bilväg). Cykel är förresten ett utmärkt sätt att resa genom Languedoc, men med husbil är det lite som att segla på land vilket ger en fantastisk frihet, särskilt om man har en matros på 1,6 år i besättningen.

Förhållandevis stor väg mätt med sydfranska mått.

Efter ett kort stopp i byn Laurens, där vi snart upptäcker att allt är stängt och att vi således måste återkomma i eftermiddag för att plocka upp den Tarte au citron vi förbeställt från det lokala boulangeriet (som fortsatt var stängt resten av dagen, varpå vissa i sällskapet bjöd in sig hos ett brittiskt par och fick dem att skänka bort en äpplekaka, men det är en annan historia), tar vi oss sakta fram till byn Lenthèric. Vilken vacker liten by, här ska vi nog kunna få en fantastisk stund och hitta något som passar alla. Det är egentligen inte så mycket en by som ett par gårdar. Jag anar att man som turist genast gör sig till känna bara genom att stanna husbilen och undrar lite oroligt om Didier Barral redan är på väg att bomma igen alla fönster och låsa dörren inifrån. Här gäller det att gå försiktigt till väga, jag vet ju att vi gör det här på fel sätt.

Vi äntrar Lenthèric, lite i smyg.

Kaoset startar egentligen redan då vi parkerar bilen. Plötsligt tycks min lilla besättning växa i antal och om det möjligtvis hade funnits något litet av disciplin innan vi for så är den nu helt borta. Semesterglada svenskar på grönbete tycks välla ut ur husbilen i alla riktningar. Själv börjar jag småspringa mot vad jag tror är Didier Barrals hus i förhoppning att förekomma mina kära och kanske, lite spontant sådär, råka på vinmakaren själv innan han drar till skogs. Det ser mörkt ut, såväl bokstavligt som bildligt talat. Alla fönsterluckor i huset är mycket riktigt stängda och inte en själ syns till. Jag vill inte gärna ringa på och störa mitt i söndagseftermiddagen, hur skulle jag själv reagerat i ett sådant läge?, utan bestämmer mig för att ta en tur runt byn i förhoppning att träffa någon att fråga om det finns en chans att köpa lite vin. Det är min svåger som ser dem. De sitter på en balkong hos Didiers granne och följer med stigande intresse hur en ur min lilla besättning klipper rosmarin från Didiers rabatt. Om jag redan tidigare känt att jag tappat initiativet inser jag nu att det nog snarast handlar om att göra en diskret sorti för att inte omöjliggöra senare och mer noggrant inbokade möten med denna vinartist från södra Frankrike.

Han borde lägga till: turister äga ej tillträde! (med all rätt).

Raskt går vi ner till husbilen, vissa mer motvilligt än andra kan jag tillägga. På vägen ser vi att det hos en av byns andra vinodlare finns ett aprikosträd fyllt av frukt. Nu hör jag hur det börjas diskuteras om man kan gå in och ta lite: " de är ju inte hemma, kanske på semester, annars hade de ju aldrig låtit frukten hänga kvar". Sant, men irrelevant.

Dignande aprikosträd.

Nere vid husbilen står ett mandelträd och det är nästan med lättnad som jag ser hur mina rosmarintjuvar stannar till och i raskt takt vittjar trädet på nötter. Det är min stilla förhoppning att detta skall hålla dem sysselsatta till jag hittar resten av resesällskapet, som jag inte sett på oroväckande länge.

Sötmandel.

 Efter en stunds letande hittar jag dem, nere i Diders maskinhall, som nu förvandlats till lekplats.

Mina mandelinsamlande vänner ansluter och börjar till min fasa att gräva upp en fänkål vid infarten till maskinhallen och jag har fått nog. Nu far vi!

Fänkål.

Till slut, när alla är inne i bilen och vi kör genom byn, som inte längre är öde (balkongsällskapet har tagit sig ut och stryker bligande omkring Didiers hus) drar jag en suck av lättnad. Husbilen är registrerad på min svåger, så det räcker nog att jag anlägger en annan frisyr nästa gång jag kommer hit.

Färden går vidare genom vinfält och små byar. Till slut stannar vi mitt i spenaten för att ta lite bilder. Här kan jag andas ut, vad finns det att stjäla här? Jo, en hel del verkar det som då vi parkerat vid en uppenbarligen planterad blomsteräng (som raskt blir brandskattad). Här ger jag upp och låter besättningen få utlopp för sina dolda talanger.

Vackra blommor i rad.

Förvisso blev det en väldigt fin bukett som även jag kunde njuta av vid allehanda eftermiddagsfika genom Europa.

Vacker bukett!

Släkten är värst? Javisst! Men roligt var det, sa besättningen och det var ju det som var syftet med dagen. Själv fick jag nöja mig med att krydda middagens rostade potatis med Didier Barrals rosmarin. Men vilken rosmarin, snacka om terroir!

Didier Barrals rosmarin.

Mästertjuven.