"Lejonen har just fällt antilopen och kastar sig i grupp glupskt över det arma kräket för att roffa åt sig vad de kan". Känns det igen? Ja, då kanske vi sågs idag vid julskinkedisken på Ica Maxi. Vuxna människor rotade, inte helt värdigt, omkring bland rimmade grisrumpor av tvivelaktigt urprung i jakten på den perfekta julskinkan.
Det fick mig att fundera: gris är ett betydande inslag på det svenska julbordet och serveras i ett antal former, enligt recept som kan härledas till klassisk svensk husmanskost. Denna kokkonst kräver såväl prima råvaror som hantverksmässighet i köket och tid till förfogande. Att tiden är knapp runt jul kan ju närmast ses som en konstant och att många väljer att köpa färdig sylta istället för att försöka sig på Carl Butlers recept må förlåtas. Kanske är det till och med vettigt, även de enklaste momenten kan snabbt förvandla den mest godhjärtade kock till en levande trailer för Lars Noréns nästa pjäs så här års. Hantverksmässigheten är en annan sak. Att gemene man en gång per år ska förvandlas till vakthavande husfru och griljera grishuvuden med knäna är inte troligt, då de flesta övergett den typen av kokkonst för en eller ett par generationer sedan. Men, om man nu mot all förmodan ändå skulle vilja försöka sig på att baka sin egen pastej, så faller det hela ändå på råvarorna. De platser i Sverige där du kan köpa närproducerad och välmående gris över disk enligt dina önskemål är få. Småskaliga handlare och slaktare finns på enskilda gårdar och i saluhallar som i antal kan räknas på fingrarna.
Annat är det på kontinenten, där det i många länder fortfarande finns en slaktare med butik i varje by. Visst vore det fantastiskt om man kunde kila ner till lokala slakteriet och se hur en leende liten man med vassa knivar raskt skär ut de bitar du vill ha ur ett djur som bökat omkring i det fria för att sen promenera hem, kavla upp ärmarna och sätta igång med storkoket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar