Jag har den senaste tiden haft den äran att få bli bjuden på diverse sorters pannkakor. En maträtt som beroende på form, storlek, tillbehör och tidpunkt för servering kan utgöra såväl förrätt, huvudrätt som efterrätt. Gemensamt för alla rätter är att de helst ska serveras färska från stekpannan, vilket så gott som alltid skapar en känsla av spänning och förväntan och ibland lite ångest, då jag ofta undrar om kocken verkligen ska orka laga så många att jag blir mätt. Det är något magiskt med att sitta och vänta på "sin" pannkaka och få saker känns väl så härligt som att få äta till ögonen rullar av allt smör och vete och man inte kan förmå sig att ta en endaste bit till.
I somras blev jag ordentligt bortskämd med frukostpannkakor tillagade på ett portabelt järn med det fantastiska namnet "Multicrepes Party". Med sina sex plattor borgade det för en garanterat ångestbefriad frukost.
Förra veckan blev jag först bjuden på hemlagade plättar, omsorgsfullt tillagade av en kock på hela 1,9 år och lite senare fick jag matiga crêpes till middag. Att själv få välja ingredienser till varje enskild crêpe och sedan få dem serverade "a la minute" var i sig en fantastisk upplevelse och något jag varmt kan rekommendera som festligt middagstips till ett mindre sällskap.
Men, det var inte förrän i Lördags som jag insåg att 100% av de pannkakskockar jag stött på de senaste åren har varit kvinnor. Det som fick mig att haja till var ett "kolbulle stånd" på Skansen, där ett tillsynes omsadlat jaktlag från övre Norrland stekte pannkakor över öppen eld. Halvmeter höga eldslågor, stora järnpannor i ett avancerat system och mängder av fett, fläsk och smet. Ingen multicrêpes elegans här inte, utan fri lejd, tjocka handskar och en stor portion jävlarannamma.
Oavsett vad tänker i alla fall jag själv praktisera mina kunskaper i ämnet oftare och då i en helt vanlig teflonpanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar